I mitten av 1920-talet balsamerades utöver Vladimir Lenin ytterligare en sovjetisk pionjär i ett eget mausoleum. Det var kavalleristen Grigorij Kotovskij som fick sin sista vila i Ukraina där han deltagit i inbördeskriget. Inför åminnelsen av revolutionsåret 1917 har Kotovskij flyttats till en allmän begravningsplats enligt Ukrainas lag om ”avkommunistifiering”.

Kotovskijs ryttarstaty i Chișinău. (foto: Torgny Hinnemo)

Visst rörde han sig? Varje gång jag bor i det här hotellrummet i Moldovas huvudstad brukar jag stanna upp och betrakta Grigorij Kotovskij en stund innan jag går och lägger mig. Han vänder ryggen åt mitt håll och strängt taget ser jag bara en silhuett hitom det gula ljus som reflekteras av asfalten. Men när en gatlykta gungar till i blåsten eller ljuset förändras av strålkastarna på en annalkande bil kan en tillfällig skugga få det att se ut som att han vred en aning på halsen eller att han gjorde en lätt avvärjande gest med sin utsträckta högra hand. Eller gjorde han sig beredd att greppa pistolen i hölstret? Stengästen som jag sett sminkad som staty i Mozarts opera lyckades ju inte heller stå helt stilla i skuggan på scenen innan ljuset riktades mot honom då det var dags för hans aria. Jag vet att jag är dum som spanar efter vad jag uppfattat som en lätt rörelse. Men vad gör det? Ingen ser mig ju.

Kotovskij är den ende av Chișinăus statyer som fått en häst att sitta på. Landsfadern prins Stefan den Store, den ryske författaren Pusjkin och till och med Lenin som fanns överallt på Sovjettiden står på egna ben på sina piedestaler. Kotovskijs ekipage påminner med sin sockel om fältmarskalk Mannerheims staty i centrala Helsingfors. Fast Kotovskijs röda arméuniform är enklare samtidigt som hans gest och hästens lyfta högerfot ger en mera dramatisk framtoning.

Ungefär samtidigt som Sovjetunionen på 1920-talet skapade en karelsk Sovjetrepublik var Kotovskij med och initierade en moldovisk republik i nuvarande Transnistrien. De fungerade båda som en plattform för propaganda mot Finland respektive det rumänskkontrollerade Bessarabien. Att det i det nu självständiga Moldova höjts röster för att statyn ska avlägsnas beror inte bara på den politiska bakgrunden. Kotovskij var också en bankrånare och rumlare och sköts ihjäl av en ukrainare som han bytt tjänster med.

Kotovskijs mausoleum på en bild från 1930-talet. Liksom Lenins på Röda torget pryddes den överst av en tribun som kunde användas vid högtidliga tillfällen.

Kotovskijs pappa hade flyttat från en plats i Ukraina nära Dnestr till Hîncești väster om Chișinău. Farfadern som var av polsk adel hade i det av tsaren styrda Ukraina hamnat i onåd och ruinerats på grund av sina kontakter med polska nationalister. Efter att tidigt ha blivit föräldralös uppfostrades Grigorij Kotovskij av sin gudmor. Det berättas att han stammade som barn men att han gärna ägnade sig åt sport och blev en gängledare. En mecenat och vän till hans pappa såg till att han fick en agronomutbildning. Hans anställningar blev dock korta på grund av kärleksaffärer eller anklagelser om stöld.

Kotovskijs änka och barn vid foten av mausoleet. Gluggen vid deras fötter leder till kryptan som överlevde andra världskrigets förstörelse.

Efter en kort tid som inkallad under rysk-japanska kriget 1905 deserterade han och försörjde sig på rån och plundring. Eftersom en del revolutionärer vid den här tiden betraktade terror som en politisk handling fördömdes Kotovskijligans räder av vissa och prisades av andra. Efter att en belöning på det ansenliga beloppet 2000 rubler hade utfästs greps han i början av 1906 och placerades i ett torn i Chișinăus centralfängelse. Ett halvår senare kunde man läsa i pressen att han hade rymt och att man hittat ett rep dinglande från hans cellfönster. Vladimir Samsonov, solist vid Mariinskijteatern i S:t Petersburg och själv född i Chișinău, har berättat att hans farfar som var bolsjevik delat cell med Kotovskij. Farfadern sa sig ha sett hur Kotovskij sågade av gallret i cellfönstret och sen fyllde byxorna med lakan för att dämpa stöten när han hoppade från tredje våningen. Andra källor hävdar emellertid att repet var ett villospår. Enligt dem hade en dam ur societeten som haft en affär med Kotovskij lyckat få tillstånd att besöka honom i cellen. Hon skulle ha smugglat in en pistol och cigaretter preparerade med opium som fått vakterna utanför hans dörr att somna. Myterna om Kotovskij är många.

Kotovskijs huvud låg öppet fram tills att vandaler tog sig in i den då översvämmade kryptan förra året. Efter det fick täcket dölja hela kroppen. (foto: Odessa Media)

Sedan dröjde det hela sju år som han mest tillbringade i olika ryska fängelser innan han lyckades rymma igen. Han tog sig hem till Bessarabien där han levde i olika förklädnader men ibland tog risken att visa sig öppet. Enligt legenden uppträdde han som en Robin Hood och krävde vid ett tillfälle att få pengar till mjölk åt barn och gamla i Odesa. Som ligaledare rånade han bland annat riksbankens filial i Bender. När han åkte fast 1916 dömdes han av en militärtribunal i Odesa till hängning. Han räddades av 1917 års revolutioner i Ryssland. Som många andra benådades Kotovskij på villkor att han gav sig ut i första världskriget. Kotovskij kom dock snart att leda en bolsjevikisk kavallerienhet i västra Ukraina innan han för en period återvände till sin kriminella tillvaro. Därefter avancerade han under det ryska inbördeskriget till chef för en kavallerikår.

I den självbiografiska romanen Hur stålet härdades, som blev en sovjetisk klassiker, talar författaren Nikolaj Ostrovskijs alter ego Pavel Kortjagin om Kotovskijs brigad som hjältar. Under Sovjetunionens sista år raljerade däremot Viktor Tichomirov med honom i Guld för vinden där han framställs som en snobbig tölp i salongerna. Viktor Pelevin ger en mera detaljerad bild av Kotovskij i sin 2000-talsroman Tjapajev och Pustota. Också här beskrivs en värld utanför slagfältet där det är naturligt att komma i gräl om filosofiska spetsfundigheter och att fingra på pistolen när man befinner sig i damsällskap på krogen. Även om Pelevins bok är ren fiktion har han försökt återskapa miljöer i det ryska inbördeskrigets Odesa med omgivningar ända bort i Bessarabien.

Höjdpunkten i Kotovskijs karriär blev att Sovjetunionens nye generalstabschef Michail Frunze 1925 utsåg honom till sin ställföreträdare. Han tillträdde dock aldrig eftersom han kort efteråt sköts ihjäl på en badort nära Odesa av Meyer Zayder, en säkerhetsvakt vid ett närbeläget företag som han kände. Zayder uppgav först att motivet var svartsjuka men ändrade sig under förhören. Han frigavs efter tre år men mördades senare av officerskollegor till Kotovskij.

Medierna förteg detaljerna kring mordet på Kotovskij och i stället tog de styrande tillfället i akt att göra sin krigarhjälte till ett nationalmonument på samma sätt som man gjort när Vladimir Lenin dog året innan. Specialister anlände skyndsamt från Moskva och balsamerade Kotovskij innan han placerades i ett mausoleum i Birzula i Ukraina, ett par mil från den nutida gränsen till moldoviska Transnistrien. Mausoleet kröntes med en tribun, precis som det över Lenin på Röda torget i Moskva. 1928-29 blev Birzula huvudstad i den autonoma moldoviska Sovjetrepublik som Kotovskij varit med om att grunda 1924 och blev embryot till den större moldoviska republik som upprättades efter Sovjets annekteringar under andra världskriget och nu är en suverän stat. 1935 döptes Birzula om till Kotovsk. Under andra världskriget förstördes mausoleet av rumänska trupper men kroppen räddades och kryptan restaurerades i mitten av 1960-talet. Efter Sovjetunionens upplösning fick den förfalla. Förra året visade en lokal TV-station en illa åtgången mumie i en kista omgiven av ett översvämmat golv och staden beslöt med hänvisning till ”lagen om avkommunistifiering” att flytta kvarlevorna till den allmänna begravningsplatsen. Samtidigt döptes staden om från Kotovsk till Podilsk.

I Moldova har minnesmärkena över Kotovskij däremot fått stå kvar än så länge trots att han är kontroversiell.

Minnesmärket över Kotovskij i födelsestaden Hîncești (foto: Torgny Hinnemo)

Jag tror mera på ryttarstatyn framför mitt hotell i Chișinău än på monumentet i hans födelsestad Hîncești tre mil därifrån där han saknar häst och pistol. Högt uppe på en ås som skär genom den lilla staden blickar han barhuvad ut mot horisonten bortom gatan som leder till huvudstaden. Bakom sig har han några enkla människor, däribland en man med gevär över axeln. Svärdet som han håller pekar neråt men en stor rostfläck längst ner på spetsen får honom att se ut som en bödel som just förrättat sitt värv. Tanken var nog att han skulle se ut som en anspråkslös ledare som sänker rättvisans svärd efter segern. Även om rostfläcken kanske inte är avsiktlig ger den intryck av att det inte är så noga med Kotovskij hemma i Hîncești.

När jag hört hembygdsmuseets chef pedantiskt berätta om Kotovskijs militära och politiska gärning för en skolklass och han går för att tända takbelysningen i nästa sal passar den medföljande guiden från Chișinău på att säga högt till eleverna: ”Ni ska veta att Kotovskij var en bandit!”

Huset i Hîncești där den unge Kotovskij växt upp kunde ses i bevarat skick fram till Sovjetunionens upplösning. Då såldes det till en privatperson som byggde om det. Under buskarna längs paradtrappan som från stadens centrum leder upp till Kotovskijstatyn på höjden ligger tombuteljer, godispapper och klädtrasor. Några av de ungdomar som brukar sitta här om kvällarna har ristat in kärleksbudskap i muren. Inte heller Grigorij Kotovskij blev profet i sin hemstad. Däremot ser de tonåringar i Hîncești som stulit en kyss vid hans fötter honom som ett slags Robin Hood.