För precis hundra år sen flydde en halv miljon kirgizer och kazaker undan den ryska kolonialmakten till Kina och Afghanistan. Mellan hundra- och tvåhundratusen förlorade livet. När Kirgizistan nu gjort 2016 till ett minnesår över Urkun (Resningen) sker det i skuggan av Rysslands krigföring i östra Ukraina och annekteringen av Krim. När en välkänd kirgizisk politiker i slutet av förra året talade om folkmord och tyckte att en offentlig rysk ursäkt vore läglig kallade den ryska ambassadens representant det för hets mot folkgrupp.

Kirgiziska fångar i kedjor väntar på transport

Kirgiziska fångar i kedjor väntar på transport

Rysslands koloniala expansion genomfördes liksom de västeuropeiska stormakternas med brutala metoder. Det talades dock tyst om saken under Sovjetperioden eftersom de nya makthavarna inte hade en tanke på att avstå de erövrade territorierna. När Centralasiens ledare senare efter upplösningen av Sovjetunionen berört ämnet har man varit lågmälda. Kirgizistans förste president Askar Akajev skev 2003 i en bok att ”det är värt att notera att den ryska kolonialismen var mycket mer liberal än den klassiska typ av kolonialism som fick fäste i Afrika och Asien under en lång tid”.

I Sibirien kuvades en del folk under 1600- och 1700-talen utan strid eftersom de levde utspridda i små grupper. För dem var den största katastrofen liksom i andra världsdelar att kolonisatörerna förde med sig sjukdomar som smittkoppor. Men motståndet från tjuktjer, kamtjadaler, korjaker och jakuter ledde till blodiga strider och bestraffningar liksom för de mongoliska daurierna. Från andra delar av imperiet deporterades mongoliska folk som bjudit hårt motstånd till det osmanska riket, framförallt nogajer från sina bosättningar norr om Kaukasus men också Krim och nuvarande södra Ukraina och Moldova. Hur många tjerkesser, abchazier och tjetjener som dödades eller deporterades från Kaukasien på 1800-talet är osäkert men de kan räknas i hundratusental.

Ryskt kavalleri i Kazakstan 1916

Ryskt kavalleri i Kazakstan 1916

När den transsibiriska järnvägen drogs söder om världens djupaste sjö, Bajkalsjön, förvisades de mongoliska burjäterna till reservat på samma sätt som USA:s indianer och deras land togs över av ryska och andra europeiska jordbrukare. Samma sak hände kort efteråt i Sjuflodersområdet (kazakiska Zhetysu, ryska Semiretjie) i Kazakstan. I närliggande nuvarande Kirgizistan tvingades urbefolkningen upp i bergen när arealer motsvarande Skånes och Upplands samlade jordbruksmark överlämnades till ryska bönder i början av 1900-talet. I Centralasien späddes emellertid missnöjet på genom närvaron av Semiretjiekosackerna som efter att ha deltagit i den ryska erövringen fortsatte att uppfattas som ett hot av lokalbefolkningen. Det som 1916 slutligen kom att utlösa ett folkligt uppror inte bara här utan också i andra delar av Centralasien var ett dekret om att 480 000 män mellan 19 och 43 års ålder skulle sändas till första världskrigets fronter för att bland annat gräva skyttegravar. De första protestaktionerna ägde rum i Chudzjand i nuvarande Tadzjikistan.

Upproret bekämpades av 30 000 ryska soldater inklusive Semiretjiekosackerna och artilleriförband. De civila offren bestod bland såväl ryssar som centralasiater till stor del av barn, kvinnor och äldre män eftersom de arbetsföra männen redan befann sig vid fronten. De ryska förlusterna är relativt väl dokumenterade: Närmare hundra soldater föll i strid och över 2 300 civila dödades under centralasiatiska vedergällningsaktioner. Omkring 1 400 ryssar försvann spårlöst. De centralasiatiska förlusterna var avsevärt större men är sämre dokumenterade. Kirgiziska historiker talar om 16 000 som fallit i strid eller avrättats. Kirgiziska Wikipedia uppger 130 000 som lägsta siffra för dem som frös eller svalt ihjäl i Bedelpasset mellan Kirgizistan och Kina under den stora flykten i panik som ägde rum under Urkun i slutet av juli och augusti 1916.

Ryska nybyggare utsattes för vedergällning av folk som berövats sin mark.

Ryska nybyggare utsattes för vedergällning av folk som berövats sin mark.

De ryska straffexpeditionerna väckte omedelbart avsky bland liberala ryska politiker, bland annat hos Aleksandr Kerenskij som var premiärminister fram till bolsjevikernas oktoberrevolution 1917. Senare stötte sovjetiska gränspatruller på skelettdelar efter de flyende och deras husdjur. Ett par kirgiziska expeditioner samlade ihop fynden och begravde dem. När händelserna började diskuteras offentligt efter Sovjetunionens upplösning hävdade ryska ultranationalister att upproret 1916 hade iscensatts av turkar och tyskar för att försvaga den ryska fronten i Europa.

När Kirgizistans president Almazbek Atambajev, som betraktas som lojal mot Moskva, förra året utlyste 2016 till ett Urkun-år la han tonvikten vid forskning och kulturevenemang. Bland annat kommer en spelfilm om en familjs flykt till Kina att få premiär senare i år och en tävling har utlysts om bästa pjäs om den tragiska perioden.

Det går dock inte att undvika att rannsakningen av de historiska händelserna får en politisk nyans efter Rysslands annektering av Krim för två år sen och avgörande roll bakom kriget i östra Ukraina. Att Ryssland motiverat sin politik med att man vill skydda ryssar andra länder har väckt oro i stora delar av det forna Sovjet. Ryssland har höjt beredskapen och genomfört militärövningar inte bara längs gränsen till Ukraina utan också på sina baser i Kirgizistan och Tadzjikistan. Pressen att ansluta sig till den Rysslandsledda tullunionen har varit hård på Kirgizistan vars största handelspartner i dag är Kina. I ett läge där Rysslands ekonomi hamnat i kris kan kirgizerna inte hoppas på mycket draghjälp från Ryssland.

Jumgal i centrala Kirgizistan 1916

Jumgal i centrala Kirgizistan 1916

Det gräl som nämndes inledningsvis började med att åklagaren Azimbek Beknazarov, som också är en välkänd politiker, under en konferens vid sjön Issyk Kul betecknat Urkun som ett folkmord. Han sa att en namninsamling pågick bland kirgiziska historiker om krav på en ursäkt från Rysslands president eller talman. Andremannen på Rysslands ambassad, Aleksej Mzareulov, bemötte anklagelsen under en rundabordskonferens den 24 december i huvudstaden Bisjkek. Han sa att Beknazarov saknar vetenskaplig kompetens och att han borde ställas inför rätta för uppvigling till split mellan etniska grupper.

Förmodligen berodde den starka ryska reaktionen delvis på att Beknazarov är en person som lyckats skaka om det kirgizistanska samhället förr. 2002 skrev Kirgizistans president Akajev under ett gränsavtal med Kina. Det var viktigt för det lilla landet att komma på god fot med den store grannen och man hade inte så mycket att sätta emot kinesernas anspråk på ett omtvistat territorium. Beknazarov skrämde Akajev och etablissemanget genom att anklaga presidenten för landsförräderi. För att tysta Beknazarov lät man häkta honom för en tjänsteförseelse som skulle ha begåtts sju år tidigare. Detta gjorde Beknazarov till en hjälte i sin hembygd och ett par hundra människor marscherade mot centralorten för att kräva att han skulle försättas på fri fot. Poliserna som försökte stoppa dem blev nervösa och det slutade med en skottlossning där fem personer dog. Nästa demonstration blev större och man tordes inte annat än att släppa Beknazarov. Sedan dess aktar sig de flesta kirgizer från att argumentera offentligt med honom. Men bakom den ryska ilskan finns också en ovilja att acceptera att det är dags att liksom andra europeiska stormakter inse att kolonialtiden är förbi och att det egna landets välstånd måste skapas med en annan sorts politik.

Det är dock dags också för oss att inse att Sovjetperioden bara var en kort parentes i rysk politik och att det som händer i dag har rötter inte bara i Sovjetunionen utan också i den tidigare historien. Därmed skingras mycket av den aura av mystik som vi tillåter oss kring Ryssland. Ryssland är inte annorlunda. Det finns ingen väg bakåt – varken de utraderade samhällena eller kolonierna går att återställa men människorna där måste få bygga sina egna stater. Vägen framåt borde rimligtvis inte se annorlunda ut för Ryssland än för andra länder i Europa. Ett erkännande av historiska fakta måste vara en av utgångspunkterna.