I få länder skulle man komma på idén att jämt och ständigt fråga sina medborgare om de tycker att det är bra att deras stat är självständig. Antingen därför att ingen ifrågasätter saken eller därför att frågan skulle hota statens stabilitet.
I Ukraina har frågan ställts ofta i sociologiska undersökningar från 1992 och fram till i dag. Den har ställts av forskare som velat följa hur människors sätt att se på samhället successivt förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen.
Svar på en enstaka enkätfråga används ibland amatörmässigt som tillhygge i en debatt. Ställer man ett svar vid sidan av svar på andra frågor blir bilden motsägelsefull. Det krävs eftertanke för att förstå vilka värderingar som kan ligga till grund för svar som till synes spretar åt olika håll.
Ett exempel är en stor intervjuundersökning som genomfördes i Centralasien för drygt femton år sen. Att 32 procent av de boende i Kirgizistan som sa sig tro på en gud inte bekände sig till någon religion kan möjligen förstås i vår sekulariserade del av världen. Svårare att ta in var att i Uzbekistan var det flera som sa sig tillhöra en religion än som trodde på en gud. Att betrakta sig som muslim är för många ett uttryck för en kulturell identitet mera än en religiös.
”I dag Krim – i morgon Rom. God helg 9 maj”, står det på banderollen som hängdes upp i ryska Kaluga inför segerdagen i år. (Källa: https://pbs.twimg.com/media/CEPoLuIW0AEa7W_.jpg)
Lika motsägelsefullt var det när andelen i östra Ukraina som sa sig inte stöda självständigheten för tre år sen vuxit till 23 procent. På kontrollfrågan om man ville att regionen skulle utträda ur den ukrainska staten svarade bara tio procent ja. Då insåg man att de som sagt sig inte stöda självständigheten menade att de var besvikna över att landets politiska ledning missbrukat den. Men om politikerna tog itu med de ekonomiska problemen skulle man se annorlunda på saken.
Att försöka förstå den ryska opinionen med utgångspunkt från enkätsvar kräver naturligtvis också eftertanke. Precis som i Sverige växlar uppfattningar i olika samhällsfrågor över tiden. Vi lägger också – beroende på våra egna erfarenheter – olika betydelse i ord som demokrati och marknadsekonomi. För många ryssar handlar mänskliga rättigheter oftare om materiell levnadsstandard än i länder med mera jämlik fördelning. Utbildning, social service, egen bostad och hygglig lön nämns av ryssar oftare än yttrande- och informationsfrihet.
Kurvor som visar ryssars uppskattning av andra länder går upp och ner som en berg- och dalbana. Bottennivåerna nåddes i samband Rysslands krig i Georgien 2008 och i Ukraina under det senaste året. USA och Västeuropa har dock aldrig varit så populära som under de sista Sovjetåren och en bit in på 1990-talet. Få Sovjetmedborgare hade då egna erfarenheter av väst men hade hört talas om det högre välståndet och hoppades snart få leva på samma nivå.
En av de mest stabila kurvorna är den ovan som beskriver vilken sorts ekonomiskt system som människor i Ryssland föredrar. Bara under några korta år i början av 1990-talet var en utvecklad marknadsekonomi mera populär än en hård statlig styrning. Det kräver sin förklaring:
Den siste kommunistledaren Michail Gorbatjov hade hoppats kunna utnyttja sitt parti för att introducera marknadsmekanismer och en öppen debatt men stora delar av apparaten satte sig på tvären. Han såg sig därför tvingad att upphäva partiets särskilda rätt att styra samhället. Eftersom inga andra starka politiska krafter stod beredda att ta vid slutade det dock i kaos. När den statliga egendomen privatiserades kom en liten grupp av tidigare kommunister att genom sin insiderkunskap och kontakter att lägga beslag på en oproportionellt stor andel. De kom att kallas oligarker. Omställningen av ekonomin gick trögt, kriget i Tjetjenien tärde på statskassan och oljepriset sjönk. Den ryska valutan kollapsade 1998, företag gick i konkurs och en stor del av befolkningen förlorade sina besparingar. Det är detta som många i dag förknippar med marknadsekonomi.
Nästa graf är hämtad ur en undersökning som gjordes i slutet av Vladimir Putins andra period som president (nu är han inne på sin tredje). Av den framgår att halva befolkningen ansåg att det var Putin själv eller hans medarbetare som i praktiken tillsatte parlamentet.
Detta är något som de flesta ryssar i princip inte tycker är OK. Enligt en undersökning som Levada Center genomförde i mars i år anser 75 procent av befolkningen att samhället ska kontrollera makten och inte tvärtom. Det är en högre andel än när frågan ställdes på 1990-talet och strax före Ukrainakrisen. Nästan två tredjedelar anser också att det behövs en politisk opposition. Enligt samma institut ville 70 procent förra året se en debatt mellan en mångfald idéer i pressen och nästan en tredjedel uppfattade en växande censur i TV.
Däremot har de flesta ingen idé om vem de skulle vilja se i rollen som politisk opposition. Rent allmänt var det för ett par år sen fler, om än fortfarande bara en minoritet, som hade en positiv bild av civilsamhällets roll. I dag hukar sig dock många under den statliga kampanj som klassificerat flera människorättsorganisationer som ”utländska agenter”.
En färsk undersökning från april visar att när människors idéer om statlig styrning och samhällets kontroll över staten hamnar i konflikt är det många som väljer att blunda. Där tror 11 procent av ryssarna att rysk militär personal eller materiel finns i Ukraina, medan 27 procent inte gör det. Hela 38 procent säger dock att om de finns där är det klokt att förneka saken. Kanske för att nio av tio tycker att det var bra att Ryssland annekterade Ukraina.
Det tredje diagrammet kan ses som en sammanfattning av de två första. Det redovisar vilket politiskt system som bäst tillgodoser ryssarnas uppfattning om hur en stark statlig reglering av ekonomin kan kombineras med något slags öppenhet och kontroll av statsmakten. För enkelhets skull har modellerna beskrivits som den sovjetiska, den nuvarande, demokrati efter förebild av länder i väst eller någon annan. Här har preferenserna växlat fram och tillbaka men man kan ändå utläsa några trender. Många drömmer sig tillbaka till Sovjetmodellen men stödet klingar trots allt sakta av i takt med att äldre generationer försvinner. Intresset för den västliga modellen är som lägst när Ryssland befinner sig i ekonomisk kris. Under Putins mandatperioder som president har stödet för det nuvarande systemet stadigt ökat.
Slutsatsen blir att levnadsstandard är viktigast om ryssarna tvingas välja men att om landets ledare inte lever upp till förhoppningarna kommer man åtminstone för en tid undan med att skylla på omvärlden. En långvarig konflikt med omvärlden tär dock både på ekonomin och medborgarnas tålamod. Om det går så långt att missnöjet någon i framtiden vänder sig mot Putin saknas dock ett politiskt alternativ som en stor del av samhället skulle kunna ställa sig bakom. Därför talar mycket för att Putin kommer att efterträdas av någon inom den nuvarande eliten. Dock skulle en sådan person kunna inse nyttan för Ryssland av att välja ekonomisk utveckling i stället för ökat militärt inflytande i omvärlden. Det ökade hotet måste mötas med ett stärkt försvar. Men det måste kombineras med en politik som håller öppet för verkligt samarbete närhelst det ryska samhället är moget för det.
Senaste kommentarer