Putins hemliga utrikespolitik

Är det den ryska själen eller Putins ambitioner som ligger bakom Rysslands annektering av Krim och fortsatta militära intervention i östra Ukraina?

Putin har hävdat att Ryssland har rätt att sända in militär i grannstaterna för att skydda de rysktalande där. Långt innan Putin kom till makten har de här territorierna i olika sammanhang beskrivits som traditionell rysk jord oavsett under vilken period de kom att ingå i tsarernas Ryssland eller Sovjetunionen. Sovjetiska resehandböcker innehöll exempelvis ofta ett kort kapitel om historia som betonade att alla ryska erövringar i

Slott med vitt torn

Viborgs slott grundades 1293 av den svenske riksföreståndaren Torgils Knutsson. Det ligger i ett område som hade en i huvudsak finskspråkig befolkning fram till den sovjetiska annekteringen under andra världskriget. (foto: Torgny Hinnemo)

Europa omfattade land som i grund och botten var mera ryskt än något annat. Så beskrevs också territoriet kring Viborg i vårt eget närområde trots att det under både svenskt, ryskt och finländskt styre dominerades av finsktalande ända tills de tvingades att fly undan de sovjetiska erövrarna 1944.

Dagens Ukraina har befolkats av många etniska grupper och har ingått i flera statsbildningar. För tusen år sen uppstod Kievriket ur vilket både dagens Ryssland och Ukraina har vuxit fram. Vid den tiden fanns ett starkt grekiskt samhälle på Krim som bidrog till Kievrikets seger över Bulgarien. Huvuddelen av den grekiska befolkningen utvisades efter andra världskriget men grekiska ortsnamn används ännu i dag för exempelvis huvudstaden Simferopol och den ryska flottbasen Sevastopol.

Från 1200-talet kom tatarerna, som senare hamnade under osmanskt välde, att dominera halvön. Med den ryska erövringen i slutet av 1700-talet exproprierades en del av tatarernas land och resten förlorade de när Stalin förvisade dem till Centralasien under andra världskriget. I stället uppfördes där semesteranläggningar som många ryssar kom att besöka och därmed befäste uppfattningen att det var deras hemmaplan. Många tatarer återvände dock till Krim efter Sovjetunionens upplösning och enligt folkräkningen i Ukraina 2001 uppgick de till en kvarts miljon.

Ungefär samtidigt som Krim erövrade Ryssland andra delar av nuvarande Ukraina som styrts från Istanbul eller Warszawa. Förutom av ryssar och ukrainare befolkades då det tidigare osmanska territoriet norr om Svarta havet ända bort till nuvarande Moldova också av många andra folkgrupper som judar, tyskar och en liten grupp svensktalande från Estland.

Minareter

Bachtjysaraj byggdes 1532 som residens för Krimtatarenas khan
(foto: Torgny Hinnemo)

Vid sidan om uppfattningen att den ryska nationen i grunden har rätt till ett större territorium än dagens Ryssland finns också en gammal idé om en ”brandgata” mellan Rysslands yttre gränser och andra europeiska stormakter. Ett år efter Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968 såg jag på en biograf i Moskva en dokumentärfilm som hette ”Tjeckoslovakien i prövningens år”. Där förklarades utan omsvep att Sovjet behövde Tjeckoslovakien och andra grannstater som en buffert mot Nato. Jag minns att jag senare ställde frågan till några Moskvabor om de tyckte att det var rätt att beröva tjeckerna deras rätt till självbestämmande för att Sovjet skulle känna sig tryggare. De svarade ja utan att tveka.

Det postsovjetiska Ryssland hoppades att Sovjets ockupation av Centraleuropa skulle kunna ersättas av en neutraliserad ”brandgata”. När Ryssland inte längre kunde kontrollera sina forna satelliter militärt borde Nato inte gå in i stället. Ryssland skulle få fortsätta att ha ett ord med i laget.

Den 22 mars 1999 råkade jag vara en av tre svenskar som åt middag i England med Rysslands dåvarande biträdande generalstabschef Valerij Manilov. Vi frågade om han trodde att Nato skulle verkställa hotet att två dagar senare bomba Jugoslavien för att tvinga fram en lösning av kriget i Kosovo. Han la huvudet på sned och funderade ett par sekunder innan han svarade. Nej, Nato ville nog trots allt hitta en lösning i samråd med Ryssland, menade han.

På förmiddagen den 24 mars strosade vi runt i Brighton innan vi skulle åka tillbaka till kursgården för att lyssna på Manilovs föreläsning. Strax innan bussen skulle gå steg Manilov själv på och slog sig ner hos mig. Låt oss njuta tillsammans av det brittiska landskapet, sa han, för när vi kommer tillbaka till föreläsningssalen måste vi se på varandra som motståndare. Vi blickade ut över trädgårdar med påskliljor och grönska som mättades av duggregnet. Han berättade om sin barndoms Ukraina och jag om min i Skåne. Väl framme gav han hela publiken en avhyvling från talarstolen. Den besvikelse han gav uttryck för då har jag mött på nytt många gånger sen dess.

Teckning av flygplan

Även ryska medier uppfattar ibland utvecklingen i det egna landet som absurd. Så här kommenterade Moskvatidningen Kommersant 2006 behovet av att modernisera ryskt transportflyg.

Vladimir Putin spinner alltså vidare på tidigare ryskt tänkande när han gör anspråk på kontroll över ett vidare territorium än det nuvarande Ryssland. Det handlar inte enbart om nationalism. I efterhand har han i hög grad försvarat annekteringen av Krim med Rysslands intresse som stormakt av full kontroll av marinbasen där som man hittills arrenderat av Ukraina.

I någon mån kan man jämföra hans politik med den amerikanska Monroedoktrinen från 1823 som gick ut på att Europas stater skulle hålla sig borta från USA:s intressesfär på den amerikanska kontinenten (medan USA som då ännu inte var någon supermakt inte skulle blanda sig i Europas konflikter.) Detta har fått Putins sedan länge dalande popularitet att åter nå samma rekordnivåer som när han inför presidentvalet 2000 drog igång det andra Tjetjenienkriget och 2008 raderade ut en stor del av Georgiens försvarsmakt som försökt ta tillbaka kontrollen över Sydossetien.

Det krig som nu förs i Ukraina och väckt oro i flera andra forna Sovjetrepubliker bär emellertid också spår av Putins egen personlighet. Redan under sin tid som medhjälpare till S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak på 1990-talet undvek han vid olika möten att låta motparten få veta vad han egentligen var ute efter. Han uppträdde korrekt men undvek att ta ställning. Affärsrepresentanter från utlandet kunde få vänta länge på att något skulle hända. När något hände kunde det ibland innebära kostsamma överraskningar.

Som nybliven premiärminister 1999 och president 2000 var han beroende av att kryssa mellan representanter för en relativt omfattande och fragmenterad elit inom olika områden. Ambitionen att krossa den tjetjenska separatismen med vapenmakt gjorde honom beroende av delar av försvarsledningen, inte minst den militära underrättelsetjänsten. Länge behöll han samtidigt ett antal ekonomiska reformpolitiker som strävade efter modernisering och samtidigt lugnade utländska investerare. Många utnämningar, exempelvis som presidentrådgivare, visade sig dock vara enbart nominella och undan för undan öppnades falluckor under dem som agerade självständigt i förhållande till presidenten. Till hans tidiga åtgärder hörde att ta kontroll över de stora TV-kanalerna och därmed forma medborgarnas bild av samhällsutvecklingen och sin egen roll.

I takt med att han stärkt sin personliga ställning har han blivit alltmer raljant, även mot höga företrädare för andra länder. Mest känt är kanske att USA:s utrikesminister John Kerry förra året fick sitta och vänta i tre timmar i Kreml för ett avtalat möte med Putin. När denne besökte Sverige 2011 försköt han programmet för alla inklusive kungen. Dessutom avbröt han Reinfeldt som försökte genomföra presskonferensen på sedvanligt sätt genom att fördela de få frågor det fanns tid för mellan journalister från värdlandet och besökarens land. Putin sa att han ogillade censur och gav ordet till en bisarr mexikansk journalist som under sina 25 år i Sverige gärna smädat offentliga personer och på sin blogg bedriver en kampanj mot UD:s pressansvariga som han kallar fascister.

I den vid det här laget omfattande debatt som förts om vad väst kan göra för att få ett slut på kriget i Ukraina har en del röster höjts för att man ska ta större hänsyn till Rysslands anspråk på inflytande i grannstaterna. Ett uppenbart problem med detta är att de bygger på en rysk syn på historia och säkerhet som inte delas av de berörda länderna. Men till det kommer att Putin såvitt är känt aldrig har slutit en kompromiss. Den ryske 1800-talspoeten Fjodor Tiuttjev är mest känd för sin strof ”Ryssland kan ej förstås med förnuftet”. Fast det är nog lättare att förstå Ryssland än Putin.

1 kommentar

  1. Inlägget om den ryska utrikespolitiken syns mig sammanfalla med mina observationer.När man för samtal med ryssar idag om situationen i Ukraina präglas deras kommentarer väldigt starkt av den officiella info som ges via massmedia.Ett vanligt uttryck att det är en ”nykläckta facister ” som styr och ställer i Ukraina.Det fanns ju en sådan rörelse under Andra Världskriget påpekar man.Den unga generationen har således fortsatt dessa strävanden.
    När man vänder på frågan och påpekar att många ukrainare dödades under Stalintiden och således också kan hysa agg mot ryssar,blir många ryssar svarslösa.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng