För drygt 20 år sen levde 40 000 människor i staden Agdam i Azerbajdzjan. Det motsvarar en tredjedel av antalet invånare i Slovjansk i Ukraina innan vårens strider tvingade många att fly.

När jag i dag står vid kanten av Agdam når ruinerna så långt jag kan se till höger och vänster och bort mot horisonten. Av några hus återstår bara grunden eftersom stenblock från murarna återanvänds för nybyggen på annat håll. Mellan murresterna har gräset tagit över. Det ser ut som Pompeji så när som på att några enstaka hus är i flera våningar och av betong. Och diket vid mina fötter, som grävdes för att stoppa stridsvagnar, vittnar om att det var människor och inte en naturkatastrof som låg bakom förintelsen.

Vy över stad i ruiner


Ruinstaden Agdam. Här bodde 40.000 människor till för drygt 20 år sen. (foto: Torgny Hinnemo)

Resan hit planerade jag redan innan protesterna på Kievs Majdan inleddes i november. Då betraktades den frysta konflikten kring Höga Karabach i utkanten av Kaukasus som den största risken för ett nytt stort krig nära Europa.

Höga Karabach blev den första av en serie territorier som genom krig bröt sig loss från någon av de tidigare Sovjetrepublikerna. Det av armenier dominerade Karabach utropade sig som självständigt från Azerbajdzjan, Abchazien från Georgien och Transnistrien från Moldova. Var och en av konflikterna har sin egen historia men överallt förekom sovjetiska vapen och krigare från Ryssland, en del rätt och slätt frivilliga medan andra utbildats av ryska säkerhetsorgan för subversiva ändamål.

Många liberala ryssar sympatiserade med Karabachs armenier som ville tillhöra Armenien. Men Sarkis Pogosyan, veteran från kriget och då som nu bosatt i Martakert några mil från Agdam, hävdar att Azerbajdzjan fick mera militärt stöd från Ryssland.

– De fick vapen och granater från ryssarna som ville tjäna pengar. Det var uttjänt ammunition med dålig precision. Fast ryssarna ställde också upp med tanks och flyg som bombade.

– Det är precis som i dag när ryssarna säljer vapen till vår fiende Azerbajdzjan för att tjäna pengar. Men det kan de väl få göra så länge vi får behålla övertaget.

Flycka på bygata

I Martakert liksom andra städer i Karabach bor människor glest mellan husen som förstördes under kriget för mer än 20 år sen. (foto: Torgny Hinnemo)

Det är just detta som väckt oro i omvärlden, att Azerbajdzjan och de med varann förbundna Karabach och Armenien ännu tjugo år efter vapenstilleståndet inte har slutit fred och att Azerbajdzjan gjort stora vapeninköp för sina oljeinkomster. Förra året slöt Azerbajdzjan avtal med Ryssland om inköp av tanks, robotvapen och annan krigsmateriel för tre miljarder dollar.

Att just Ryssland tjänar pengar på att rusta upp både Armenien och Azerbajdzjan förändrar inte säkerhetsläget, säger mig företrädare för båda länderna. De får medhåll av de analytiker jag nyligen besökte i Armenien och i Turkiet. Om Azerbajdzjan inte fått köpa från Ryssland hade man gjort det från någon annan. Men uppbyggnaden av stora vapenarsenaler utgör en fara på några års sikt och man pekar framförallt på två scenarier. Det ena hänger samman med att Azerbajdzjan köper krigsmateriel också från Israel. Det skulle kunna utlösa en konflikt med Iran som spiller över till grannstaterna. Det andra är att en framtida azerbajdzjansk militärledning tar makten av frustration över att politiska löften om att återta Karabach inte infrias. Innan den nuvarande klanen Aliyev kom till makten tvingades i början av 1990-talet ett par azeriska presidenter att avgå på grund av de militära förlusterna.

Tiotals soldater och civila dödas fortfarande varje år längs demarkationslinjen mellan Karabach och Azerbajdzjan där patrullerna på vissa avsnitt kommer varandra så nära som 50 meter. Medlingssamtal pågår regelbundet i samarbete mellan Ryssland, USA och Frankrike. Ingen av dem jag intervjuar kan se att samarbetet påverkats av det som händer i Ukraina. Det stora problemet är att Azerbajdzjans och Armeniens positioner är oförenliga. Azerbajdzjan är fast beslutet att ta tillbaka det förlorade territoriet. Karabachs attityd känner jag igen från mina besök i Abchazien och Transnistrien under de senaste åren. Rädslan för ett nytt krig är så stor att allting annat än status quo betraktas som ett risktagande. Det armeniskstyrda Karabach kontrollerar i dag också en del andra delar av det forna sovjetiska Azerbajdzjan som befolkades främst av azerier, däribland den ödelagda staden Agdam. Medlarna har föreslagit att de här territorierna ska lämnas tillbaka till Azerbajdzjan men armenierna säger nej.

– Det skulle innebära att vi skulle få en längre gräns mot Azerbajdzjan och den skulle bli svårare att försvara, säger en högt uppsatt källa i Armenien som vill vara anonym.

Stadsbebyggelse, delvis i ruiner

Shushi (på azeriska Shusha) är en av Karabachs historiska städer. Den blev en av de mest populära rekreationsorterna i Sovjetunionen. (foto: Torgny Hinnemo)

I konflikten om Abchazien förstärks de etniska motsättningarna av ekonomiska intressen. I Transnistrien och dagens Ukraina hade flerspråkigheten knappast urartat i våld om det inte funnits andra ekonomiska intressen vid sidan om. Konflikten om Karabach har däremot en genuint etnisk bakgrund. Pogromer mot armenier förekom parallellt med kriget också på andra platser i Azebajdzjan. Karabach, stort som Bohuslän, är sedan århundraden omtvistat av armenier och azerier i Kaukasien på samma sätt som Jerusalem av judar och palestinier i Mellanöstern. Det armeniska skriftspråket skapades av teologen Mesrop Masjtots som en tid var verksam i Amarasklostret i Höga Karabach. Den azeriska folkgruppen tros ha uppstått när invånare i kungadömet Albania, som existerade fram till omkring 800 e Kr och omfattade bl a Höga Karabach, på 1000-talet assimilerades av samma turkfolk från Centralasien som slog sig ned i nuvarande Turkiet.

Faktiskt hör jag nästan aldrig någon i Karabach använda ordet azerier. Man säger turkar om invånare i både Azerbajdzjan och Turkiet. Att konflikten är en del av den historiska motsättningen mellan armenier och turkar är man i dag djupt medvetna om i både Armenien och Turkiet. Många av de officiella företrädare och självständiga analytiker jag intervjuar i båda ländernas huvudstäder tror att man på sikt kommer att kunna överbrygga spänningarna även om det tar lång tid. Därmed begränsas på lång sikt Armeniens beroende av Ryssland för sin säkerhet och då minskar också Rysslands inflytande i hela regionen.

Än är det dock långt dit.

– Armeniens politiker har misskött landets finanser och koncentrerat sig på sina egna, precis som deras kollegor i Ukraina. Därför har Armenien inget val i dag. Man måste underkasta sig Ryssland, säger Tatul Hakobyan, analytiker på den armeniska tankesmedjan Civilitas.

– Rysslands försäljning av vapen till Azerbajdzjan är avsett som ett direkt hot mot Armenien och en signal till oss att inte närma oss EU, tillägger han.

Bilden från Moldova är från 1992. Jag hittade paret i en jordkällare där de tagit skydd. Deras hus och vinodling hade beskjutits av en kanon från den ryska basen på andra sidan floden Dnestr. (foto: Torgny Hinnemo)

Bilden från Moldova är från 1992. Jag hittade paret i en jordkällare där de tagit skydd. Deras hus och vinodling hade beskjutits av en kanon från den ryska basen på andra sidan floden Dnestr. (foto: Torgny Hinnemo)

I både Karabach och Armenien möter jag både forskare och aktivister från civilsamhället som träffat kollegor från Azerbajdzjan inom ramen för internationella fredsprojekt. Alla har samma erfarenhet som Gayane Hambarzumyan, ansvarig för den armeniska organisationen Women’s Resource Centers verksamhet i Karabach:

– Det svåra är inte att förstå att de turkar vi träffar är människor. Det svåra är att övertyga våra landsmän om det. Men nu betraktas vi i alla fall inte längre som landsförrädare för att vi har såna kontakter.

För drygt 20 år sen hukade jag i en skyttegrav i Bender för att fråga försvararna vad kriget handlade om. Jag kröp också ner i en jordkällare utanför stan där ett äldre par darrade av skräck efter att en pansarvärnskanon hade perforerat deras stuga. Jag såg kistorna komma från Karabach till Baku på löpande band. Från både abchazier och georgier som vuxit upp i Abchazien har jag hört berättelser om hur kriget förstörde deras liv.

Om alla dessa konflikter som nu kallas frusna kan sägas att de uppstod när Sovjet slutat existera och de nya staterna ännu inte var etablerade. Det fanns skyldiga men regeringarna var sällan starka nog att ensamma vare sig driva fram eller stoppa våldet. Ett sånt tillstånd råder inte i dagens Ukraina och än mindre i Ryssland. När nu människor dör och tvingas fly från Slovjansk liksom en gång från Agdam drivs våldet fram av dem som kunnat stoppa det.