Med övriga centraleuropeiska stater delar Ukraina ödet att i århundraden ha klämts mellan konkurrerande stormakter i öster och väster. När det råder avspänning kan de mellanliggande staterna fungera som brobyggare både kulturellt och ekonomiskt. När konkurrensen skärps tvingas Centraleuropa till val som inte ligger i dess intresse.
Bakom den pågående dramatiken på Kievs gator ligger förvisso en tävlan mellan Ryssland och EU som inte enbart handlar om hur Ukraina bäst kan interagera med andra marknader i Europa. Men ett grundläggande problem är ändå det ukrainska samhällets oförmåga att fatta beslut om strategier för sin ekonomiska utveckling.
Se kommentar till tabellen längre ner i texten
Låt oss ta det från början. När Sovjetledningen under Michail Gorbatjov för drygt 20 år sen förlorade makten gick det inte till som vid de flesta dramatiska maktskiften. Det var inte en samlad motståndsrörelse som tvingade Gorbatjov att retirera. Tvärtom, Gorbatjov beskar sitt eget kommunistpartis makt och uppmanade andra att ta upp tävlan. Men eftersom det inte fanns en samlad motståndsrörelse blev resultatet att en mängd okoordinerade intressen prövade sina krafter. Starkast var några av de nationalistiska rörelserna vilket räckte till för att spränga Sovjetunionen i mindre stater.
Inom dem förblev de olika intressegrupperingarna splittrade. I ett par forna Sovjetrepubliker hann de aldrig utvecklas särskilt mycket innan lokala ledare med hjälp av bland annat de gamla säkerhetstjänsterna drog åt tyglarna på nytt. Men i de flesta stater inklusive Ukraina har de senaste 20 åren utmärkts av att ett antal aktörer tävlat med utomparlamentariska metoder om den makt som legat i träda sedan Gorbatjovs dagar.
I Ukraina säkrades suveräniteten av två helt olika sorters aktörer. I den västligaste delen uppstod en nationalistisk rörelse av samma slag som i de baltiska staterna. Det var naturligt eftersom de alla varit en del av Sovjetunionen i bara omkring 50 år. I öster blev den starkaste kraften i stället de som kontrollerade utvinningen och förädlingen av landets underjordiska naturresurser. De insåg att de som oligarker skulle kunna agera friare än sina ryska kollegor om de frigjorde sig från Moskva.
Ukrainsk utsikt från Berdjansk vid Azovska sjön (foto: Torgny Hinnemo)
Rädslan för rysk storebrorsmentalitet har funnits som en röd tråd genom ukrainsk politik sedan upplösningen av Sovjetunionen för 22 år sen. Inför självständigheten ställdes alla officerare i Ukraina inför ett val: Svär trohetsed till den ukrainska staten eller åk hem till den republik som du kom ifrån. På så sätt gjorde sig Ukraina från början kvitt de ryska militärbaser som fanns kvar som ett potentiellt påtryckningsmedel i några av de andra nya staterna. En svaghet var dock att Ryssland tilläts att använda flottbasen på Jalta för sin del av Svartahavsflottan. Något annat hade knappast varit möjligt på kort sikt. För tre år sen föll Janukovytj dock för frestelsen att förlänga arrendet ända till 2047 för att få pengar att stoppa i de statliga budgethålen,
Men Ukraina fruktade också det Oberoende Staters Samvälde (OSS) som upprättades för att efter upplösningen hantera fortsatt gemensamma intressen inom exempelvis utbildning och transporter. För Ryssland var det viktigast att få med just det väldiga Ukraina i samarbetet. Därför kröp Rysslands president Boris Jeltsin för den ukrainske presidenten Leonid Kravtjuk när de i december 1991 undertecknade överenskommelsen om OSS hemma hos deras belarusiske kollega Sjusjkevitj. Egentligen hade Kazakstans president Nazarbajev förberett ett toppmöte hemma hos sig två veckor senare dit det flesta av de forna Sovjets presidenter också infann sig. Men då hade de tre slaviska presidenterna alltså redan bakom ryggen på Nazarbajev enats om kärndokumenten som de andra fick ansluta sig till.
Därmed inledde Ukrainas ledare en mångårig vana att ständigt försöka få mer betalt för överenskommelser som dock sällan förverkligades fullt ut. Landet har fortfarande inte ratificerat överenskommelsen om OSS trots att man deltar i flera delar av samarbetet.
Taxibusschaufför i Kiev med Janukovytjs partiflagga (foto: Torgny Hinnemo)
I inrikespolitiken marginaliserades snart en mängd mindre partier. I Sverige har våra riksdagspartier kunnat dra nytta av kompetens från en rad folkrörelser eller intresseorganisationer. Därmed har partierna blivit kompetenta att bli mer än enfrågepartier. I Ukraina arbetar en mängd ideella organisationer, om än ibland trakasserade av rättsligt godtycke, som möjligen kan bidra till starkare partier på sikt.
Parlamentet, Rada, har dock i många år dominerats av partier som rätt och slätt företrätt olika grupperingar av oligarker. I Ukraina handlar politik liksom i de flesta forna Sovjetrepubliker i hög grad om att olika finansiella grupperingar försöker gynna sina egna intressen. Genom att placera sitt eget folk i administrativa nyckelpositioner kunde exempel president Leonid Kutjma under mer än tio år fram till 2004 sälja ut några av landets största företag till närstående till en bråkdel av sitt riktiga värde.
Oligarkerna har behövt parlamentet för att genom lagstiftning ge legitimitet åt att deras egna verksamheter favoriserats. Men eftersom det inte är något motiv för vanliga väljare att rösta på deras partier har det varit populärt att manipulera valprocessen. Under vissa perioder har också våld eller hot om våld varit ett verksamt verktyg.
Om ett val trots alla ansträngningar inte gett önskat utfall för ett parti har slaget inte varit förlorat. I Sverige bildar de ledamöter som valts in för ett parti en riksdagsgrupp. I Ukrainas parlament fyller en fraktion en liknande funktion. Skillnaden är att det från början inte är givet vilken fraktion en parlamentsledamot tillhör. Det måste var och en anmäla själv. Det går att köpa över deputerade från ett block till ett annat. Mellan parlamentsvalen 2007 och 2012 bytte hela 66 ledamöter, det vill säga 15 procent av samtliga, block. De flesta gick från den fängslade Julia Timosjenkos block till Janukovytjs regionparti eller någon samverkande fraktion.
Vid horisonten kraftverket i Dnepr vid Zaporizjzja
(foto: Torgny Hinnemo)
Denna bakgrund gör tabellen överst från presidentvalet 2010 lätt att förstå. IFES, som är en organisation som sedan många år forskar kring val i hela världen, gjorde en enkät inför valet. De tillfrågade fick svara på om de i huvudsak kände positiva eller negativa vibbar för var och en av kandidaterna. Bäst klarade sig den Janukovytj närstående Serhij Tigikpo som bara hade hälften av väljarna emot sig. Men han besegrades av Janukovytj som hade en majoritet av väljarna emot sig men trots allt fler sympatisörer än Tigikpo.
Den orangea revolutionen 2004 utlöstes av att väljarna under två val i rad fått sina röster stulna mitt farmför ögonen samtidigt som de styrande alltmer ogenerat använde sig av våld. När stora folkmassor nu gått ut på gatorna igen är anledningen att regeringen vägrat att skriva på ett avtal om associering till EU trots att närmare halva befolkningen önskar det (och betydligt färre är emot).
Så vad kommer Janukovytj & Co att göra? Hans egna och hans närmast allierades privata affärer är inte kompatibla med någon tullunion med vare sig EU eller Ryssland. Men Vladimir Putin har lovat att ett nej till hans tullunion kommer att leda till sanktioner. De skulle sänka Ukrainas redan skakiga ekonomi till en nivå där demonstranterna på Majdan och övriga oligarker kommer att ta ifrån Janukovytj både presidentposten och hans affärsimperium och för säkerhets skull sätta honom i cellen bredvid Julia Timosjenko. Om Janukovytj å andra sidan skriver på kommer Putin att blunda för att hans ukrainske kollegas affärer inte alltid är i lagens anda.
Människorna på Majdan har i sin tur i dag ingen oppositionsledare som de törs ena sig kring. Möjligen kan någon hinna göra sig populär till nästa val 2015. För ett år sen visade elitboxaren Vitalij Klitjko att nya aktörer kan ta sig in i ukrainsk politik när hans parti kom trea i parlamentsvalet med 14 procent av rösterna. Annars kan säkert en grupp oligarker sälja in någon ny galjonsfigur. I bästa fall genom att också lyssna lite grann till väljarna.
Fast det löser inte Ukrainas akuta problem. Ukraina har i många år behövt staka ut en utrikespolitisk och ekonomisk kurs mellan de båda lika viktiga grannarna Ryssland och EU. Genom misskötsel är Ukrainas finanser i dag dock så usla att landet inte har någon förhandlingsposition i något väderstreck. Janukovytj fortsätter att försöka vinna tid till ingen nytta. Och vad är alternativet?
Senaste kommentarer