Georgier berättar

Georgien, bergslandet öster om Svarta havet, fick tidigt del av det  kulturarv som hela Europa bär på. Det förmedlades av de pontiska greker som slog sig ner i deras land. Ännu för 25 år sen fanns det hundra tusen greker i Georgien. Redan på 300-talet blev också Georgien en av de första stater som antog kristendomen som statsreligion. För den nya religionens skull skapades ett alfabet som tidigt blev bärare av en georgisk litteratur.

En bergskedja snör dock av Georgien på mitten och den östra delen där huvudstaden Tbilisi ligger har under långa perioder varit vasall, om än en förhållandevis självständig sådan, under persiska härskare. Vid sidan av handel och diplomatiska missioner fanns också kulturella band österut.  Som hos övriga bergsfolk i Kaukasien har klaner varit en del av samhällsordningen och de har inte vittrat bort helt.

Georgierna strävade efter att till skydd mot muslimska grannar bli upptagna i kretsen av Europas kristna stater. Det hörsammades ironiskt nog genom att den ryske tsaren gav dem beskydd för att kort senare annektera deras land under 1800-talet. Därmed kom emellertid också de många georgiska kunga- och hertigdömena att för första gången på flera hundra år ingå i samma statsbildning. Det ledde till en period av nationellt sinnad lyrik av det romantiska slaget.

För Sovjetunionens ryssar kom Georgien att få en betydelse som liknade Italiens för svenskarna. Man åkte dit för att bada och i Ryssland hittar man georgiska restauranger lite varstans som pizzerior i Sverige.  På litteraturens område spelade fortfarande poeterna en viktig roll – några av de mest experimentella avrättades under Stalinperioden. Av prosaisterna framstod  Chabua Amirejibi, född 1921, som en av de främsta. Hans högadliga börd ledde till repression mot familjen och att han själv placerades i arbetsläger under andra världskriget. Hans litterära karriär inleddes när han 15 år senare rehabiliterades under Nikita Chrusjtjov. Hans stora roman Data Tutashkhia om en georgisk 1800-tals Robin Hood kunde publiceras på 1970-talet med stöd av den georgiske kommunistpartichefen Eduard Sjevardnadze som senare kom att bli en nära medarbetare till Michail Gorbatjov i hans försök att modernisera Sovjetunionen.

Den klassiska georgiska litteraturens store författare Sjota Rustaveli (ca 1172-1216) har översatts till franska, engelska, spanska , italienska och många andra stora språk men inte till svenska. Mest känd utomlands av de författare som levde i Sovjetrepubliken Georgien är nog Fazil Iskander. Han är dock inte georgier utan abchazier som talar ett språk som skiljer sig lika mycket från georgiskan som svenskan från finskan. Av honom utgavs två böcker på svenska under 1970- och 1980-talen, Getoxens stjärnbild och Sandro från Tjegem.

Nu har det dock utkommit en volym med hela fjorton noveller av samtida georgiska författare översatta till svenska, Georgien berättar: Goris fästning. (Bokförlaget Tranan, 418 s.) Utgivningen är resultatet av några års kulturutbyte mellan Georgien och Sverige som har finansierats genom Svenska institutet.

Författaren Anina Tepnadze konstaterar i sitt förord att de georgiska författarna eftersträvade kontakter med litterär verksamhet i Europa men att Sovjetmakten hindrade dem. Efter Sovjetunionens sammanbrott då Georgien delvis befann sig i inbördeskrig  hittade prosan nya vägar först efter tio års stiltje.

Urvalet i den svenskspråkiga volymen har stor bredd och omfattar även texter som skrevs redan under Sovjetperioden men inte smälte in i den officiellt påbjudna litteraturen. Dit hör Igi – en förhistorisk berättelse av Jemal Karchkhadze, 1936-1998. Till formen framstår den som en forntida legend men är med sin lågmäldhet ett bländande försvarstal för den fria tanken. Guram Dochanashvili, född 1939, representeras av en saga med sensmoral som vittnar om att han är hemmastadd i den persiska berättartraditionen.

Rezo Cheishvili, född 1933, har i en satirisk berättelse om ett gatuarbete fångat en bit av den verklighet som ledde till Sovjetunionens politiska kollaps – systemets ovilja att delegera ansvar  gjorde att många utförde sitt arbete på ett ansvarslöst sätt. Burlesk är Zurab Lezhavas, född 1960, berättelse om hur ett gammalt kylskåp kom att bytas mot avslaget sex.

De yngre författarna som är representerade i boken (den yngste är född 1980) är mera realistiska i sitt sätt att skriva, någon gång experimentella. Att två av dem bor och arbetar i USA och Västeuropa ger kanske en vink om varifrån de litterära influenserna kommer i dag. Det är vardagslivet som står i centrum för deras berättelser. Ett par av texterna handlar om att upptäcka att en människa kan vara alldeles annorlunda än vi tror. En novell av Kote Jandieri, född 1958, får dock en dramatisk vändning när den utspelas mot bakgrund av konfrontationen 2004 mellan centralregeringen och den styrande klanen i regionen Adjarien.

Bokens översättare, Tamar Maisuradze, började sin utbildning i svenska vid det svenska språkcenter som redan på 1990-talet etablerades av entusiaster i Georgiens huvudstad Tbilisi. I dag finns kanske ett par hundra personer i Georgien som behärskar svenska och kommit att bidra till olika former av utbyte mellan våra länder.

Lägg därtill att när Georgiens ambassadör Konstantine Kavtaradze kom till Sverige för två år sen förärade svenska UD honom en kopia av ett dokument som handlade om den ambassad Georgien hade i Stockholm under sin korta självständighet mellan ryska revolutionen 1917 och den sovjetiska erövringen 1921. Kavtaradze upptäckte då att den förste ambassadören måste ha varit en släkting till honom. Efter vidare efterforskningar ledde det till att han hittade och lärde känna den förste ambassadörens ättlingar som nu lever i Sverige.

Trots avståndet mellan Georgien och Sverige finns det alltså engagerade människor kring vilka det nog kommer att skapas flera band tvärs över den europeiska kontinenten. Märkligt är att det ännu inte finns någon restaurang i Sverige som dukar upp det varierade georgiska köket med allt från grillspett och ostbrödet chatiapuri till smakrika vegetariska rätter. Men en smak av Georgien kan vi i alla fall få genom den varierade antologi som nu föreligger på svenska.